Jag förstår faktiskt inte varför jag är som jag är.. Ena stunden mår jag skitbra, nästa stund vill jag ta mitt liv. Allt detta brukar också vara utan någon direkt anledning. Jag mår bara bra eller dåligt, bara så där. Fattar inte varför det ska vara en sådan jävla bergodal bana för! Jävligt störigt är det iaf..

Och inte verkar mitt liv alls gå åt det hållet jag vill/hade tänkt. Jag går bara tillbaka till allt som jag sa att jag skulle gå ifrån, allt det som jag inte ville ha med mitt liv och allt jag ändrade på kommer bara sakta tillbaka. Allt drama, allt festande, all annan skit.. Skulle inte jag ta det lugnare när jag flyttade? Skulle inte jag se över min kost och sluta äta skit o dyl? Skulle inte jag ta o göra nått bra för världen istället för att bara förstöra för allt och alla?
Shit asså....

Visst, jag har gått ner i vikt. Men annat än det vet jag fan inte om jag lyckats med.
Dricker nog lite för mycket för min ekonomi, jag skjuter fram skit som jag måste göra för att sen skjuta upp det igen.
Jag gör inget som har med min tro att göra och jag bara fuckar omkring. Syndar konstant och jag ser inte någon direkt förändring i det hela heller... SUCK. Vafan händer? Ber knapt ens nu för tiden...

Jag umgås med Sofia en hel del nu med, dock är jag rätt säker på att allt det kommer gå åt helvete. Kommer sluta med att någon blir sårad eller nått sånt. Som vanligt.. Jag är bra på att fukka upp saker, finns det inte ett jobb för folk med sånna talanger? Skulle nog passa mig bra. Att bara göra fel på fel. Det verkar vara lite min sak.

Och då jag inte har orken att ställa mig upp så skiter jag i det och lägger mig ner innan jag ens försökt. Till dimman försvinner jag gärna och gömmer mig. Men det löser ju faktiskt ingenting. Man kanske skulle se till att ha en helt vit månad? Typ stänga in mig i min lägenhet och inte tala med någon. Inte svara när alla ringer o tjatar. Bara vara med mig själv och få lite insikt? Men jag är rätt säker på att jag inte skulle klara det. Bäst skulle det vara om man vart typ iväg tvingad på någon resa eller dyl en bit hemmifrån. Så man kan komma ifån allt och inte kan ta sig tillbaka. Det skulle nog vara den bästa medicinen, men tror tyvärr inte det finns något sånt för mig :/

Jag känner också att jag inte kan lita på någon och jag vet att ingen kan lita på mig. Inte ens jag litar på mig själv, så hur ska då någon annan kunna det? Och som ni ser av det andra jag skrivit så är det ju rätt uppenbart att jag är bra på att strula till saker så det hjälper ju inte direkt.

Frågan är om man ska gå tillbaka till sitt gamla jag och bara skita i allt och alla. Bara bry sig om sig själv och skita i vad alla andra tycker.. Tror kanske mitt liv hade varit lättare så, men vet inte om det hade gynnat världen så mycket.

Frågan är la när det där glada inlägget kommer...? Och frågan är när jag kan vara mig själv igen? Kommer jag någonsin att bli mitt gamla jag? Tror inte det faktiskt, en stor del av mig är redan död. Jag hoppas bara den lilla del som är kvar kan finna ro i den skit till värld som vi lever i...